johanmalmlof

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; eller skriva för den delen.

Det gör ont. Väldigt ont. Jag saknar henne så det gör ont. Jag kan inte prata om henne inför andra utan att det ska göra ont. Kan inte känna hennes lukt i rummet utan att ögonen tåras. Två nätter på raken har jag gått o lagt mig med tårarna rinnande ner för kinderna.

Varför? För jag är svag. Jag är så jävla svag. Det är helt löjligt; efter att pappa dog så har jag blivit så svag. För varje gång Martina åker hem så tar hon med sig en större o större bit med sig. För varje dag som går så blir jag svagare och svagare. Jag orkar inte mer. Mitt hjärta är inte i Malmö längre. Mitt hjärta är 60 mil bort. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill till Stockholm. Till Lidingö. Till Martina.

Har varit på bristningsgränsen till att gråta hela dagen. Orkar fan inte mer längre. Mamma är inte direkt bra på att stötta heller alltid. Dagen blev ju inte bättre av att få kommentaren "Snart kommer jag krokna på att du går runt o hänger läpp varje dag. Det är inte bara dig det har effekt på." Nej, det vet väl jag med, men det är väl inte anledning att säga till mig att jag inte får må dåligt längre?

Jag orkar verkligen inte. Jag har ingen som helst lust att vara i skolan. Jag vill bara ligga i min säng och göra inget. Ska försöka få tag på sömnpiller hos sjuksyster så jag får sova bra åtminstone.

Kommer väl sluta med att jag sitter med 4 olika burkar och skadar mig själv. Jag vet att jag aldrig skulle vilja sjunka så långt men just nu känns det som en bra utväg. Bara för att få ut allt från huvudet för en stund.

Hur ska jag fortsätta?

Jag saknar Martina så det gör ont. Men jag älskar henne så.

Hon är det finaste i världen. Det finns ingen annan jag vill eller skulle velat ha. Jag hade gjort allt för henne. Hon är min ledstjärna, mitt ljus. Jag tror aldrig jag har varit såhär förälskad innan.

-Min bebeh är snyggare än du.

Jag orkar inte skriva mer nu. Skriver väl om pappa imorgon.

So long.

Peppar.

Skriver väl imorgon.

Sug på den.