johanmalmlof

Så är det bara.

Hon är mitt ljus, min sol, mitt allt. Hon ger det där lilla extra som behövs för att man ska må bra. Varje gång hon ler så är som att änglakören sjunger. Varje gång jag ser henne i ögonen ser jag alla olika känslor som svischar förbi.
Att känna att hennes fingrar passar perfekt mellan mina, hur hennes läppar passar perfekt mot mina. Att hålla armarna om henne och bara känna hennes värme, att dra in doften från henne och bara känna sig lycklig. Det är så jag vill ha det varje dag, hela tiden. Att kunna veta att jag inte kommer åka härifrån. Men jag vet varje gång; att en dag snart kommer jag åka hem. Den dag jag kan stå på Stockholm Central och säga "Nu åker jag inte tillbaka till Malmö på ett bra tag." Då kommer jag vara lycklig.

Min finastefinaste Martina gör mig lyckligare än vad någon annan har gjort någonsin. Jag har aldrig varit såhär kär innan. Hon är Guds gåva till mig. Och det finns ingen annan jag skulle vilja ha.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; eller skriva för den delen.

Det gör ont. Väldigt ont. Jag saknar henne så det gör ont. Jag kan inte prata om henne inför andra utan att det ska göra ont. Kan inte känna hennes lukt i rummet utan att ögonen tåras. Två nätter på raken har jag gått o lagt mig med tårarna rinnande ner för kinderna.

Varför? För jag är svag. Jag är så jävla svag. Det är helt löjligt; efter att pappa dog så har jag blivit så svag. För varje gång Martina åker hem så tar hon med sig en större o större bit med sig. För varje dag som går så blir jag svagare och svagare. Jag orkar inte mer. Mitt hjärta är inte i Malmö längre. Mitt hjärta är 60 mil bort. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill till Stockholm. Till Lidingö. Till Martina.

Har varit på bristningsgränsen till att gråta hela dagen. Orkar fan inte mer längre. Mamma är inte direkt bra på att stötta heller alltid. Dagen blev ju inte bättre av att få kommentaren "Snart kommer jag krokna på att du går runt o hänger läpp varje dag. Det är inte bara dig det har effekt på." Nej, det vet väl jag med, men det är väl inte anledning att säga till mig att jag inte får må dåligt längre?

Jag orkar verkligen inte. Jag har ingen som helst lust att vara i skolan. Jag vill bara ligga i min säng och göra inget. Ska försöka få tag på sömnpiller hos sjuksyster så jag får sova bra åtminstone.

Kommer väl sluta med att jag sitter med 4 olika burkar och skadar mig själv. Jag vet att jag aldrig skulle vilja sjunka så långt men just nu känns det som en bra utväg. Bara för att få ut allt från huvudet för en stund.

Hur ska jag fortsätta?

Jag saknar Martina så det gör ont. Men jag älskar henne så.

Hon är det finaste i världen. Det finns ingen annan jag vill eller skulle velat ha. Jag hade gjort allt för henne. Hon är min ledstjärna, mitt ljus. Jag tror aldrig jag har varit såhär förälskad innan.

-Min bebeh är snyggare än du.

Jag orkar inte skriva mer nu. Skriver väl om pappa imorgon.

So long.

Peppar.

Skriver väl imorgon.

Sug på den.